Till en stor del av min sons liv.

Jag tänkte vara lite glad, melankolisk, eftertänksam och uppskattande på en gång. Inte
illa va? En speciell man fyllde just år. Jag tänkte jag skulle hålla lite tal.

I alla fulla fall, de flesta vet att jag har en son som har lite speciella behov och förutsättningar.
Dessa gör att min son har tillgång till en resurs på skolan han går. För både grabben och mig
och mamman är den här resursen en stor del av vårat liv. Han kanske inte har varit hemma
hos oss, han kanske inte finns där kvällstid, men betänk att den här mannen är den som faktiskt
spenderar och utvecklar vår son, största delen av sonens vakna tid.

Grabben fullkomligen älskar den här resursen och väldigt ofta blir pratet runt middagsbordet
om vad grabben och den här resursen har gjort under dagen, vad som har varit roligt,
vad som har varit mindre roligt och allt som hör dagen till.

Själv träffar jag den här resursen på morgonen, och på kvällen. På ett sått verkar
han likna mig. Han ger den informationen som jag behöver veta, kort och koncist,
inga krusiduller. Har det varit en dålig dag får jag veta det och varför det har varit
det. Har det varit en bra dag så får jag veta det istället. Om det har hänt något
som jag behöver veta, så får jag den informationen utan att behöva dra ut den.
Helt perfekt helt enkelt.

Den här mannen har en del att göra. Mycket för sjukdomar som har vandrat runt
på skolan under hösten, han har dessutom uttryckt en del oro över att han själv
har varit sjuk en del. Trots detta så känner jag en trygghet av att veta att min son
har en till människa i sitt liv som vill hans bästa. Som faktiskt vågar säga sin mening
om saker och ting och som står för sina ord.

Jag vill att denne man ska veta att jag tror inte att min son hade kunna haft
en bättre resurs och om någon ens vågar tala om att byta ut dig utan din egen
vilja, så kommer alla på våran ända att slåss med näbbar och klor för att du
ska få fortsätta vara en del i uppbyggnaden av den pojke som ska bli en man
så småningom.

Du vet det kanske inte idag, men jag hoppas att du i morgon vet
att både jag, min son och min fru uppskattar dig extremt mycket,
att vi litar på dig när det gäller utvecklingen både mentalt och socialt
av vår son.

För att korta ner det hela. Du är ovärdelig för vår familj helt enkelt.

Vardagsstress

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men det känns som att den stressiga tiden på året
börjar nu egentligen. Sommaren är över, det börjar mörkna, och nu jävlar, nu rasar julhandeln igång
trots att det egentligen bara är november…..
Det ska handlas julklappar för en mindre förmögenhet, det ska planeras vart man ska vara
och dessutom, så är det fan lögn i helvete att man ska kunna sakta ner.

Just nu tillexempel så sitter jag på två stolar samtidigt, å ena sidan är jag ute och hjälper till i industrin, å andra sidan har jag fortfarande ansvar för servrar. Igår, så fick förfrågan om en mjukvaruinstallation som behövde utföras medans jag sitter ute på site och jobbar och inte har annat än paddan med mig som enhet. Det är inte chefens fel, men han har i det här fallet inte riktigt koll på vad jag gör och när. lägg där till två stycken sjuka barn samt en sambo som behöver jobba för att inte hamna efter och därav smälla rätt in i väggen.. ja, det är lite stressigt just nu.

Just ja. formatteringen suger lite i detta inlägg.. men men. thats mobile computing for ya

Energiåtgång

Energi mäts på flera sätt.. Wh av olika slag, joule med flera, men till syvende och
sist finns det egentligen enligt mig en energi som man borde kunna mäta.
Den totala Orken, eller “Ok” som enhet. Hur den mäts vet jag egentligen inte
men åtgången är ganska enkel. Ta din sammanlagda fysiska uthållighet, styrka
tålamod och tankeförmåga och lägg det i en bägare. Det är din samlade “Ok”

Det blir en hel del, fram tills den dagen som du skaffar ungar som
dricker ur den där bägaren för dig. Jag anser mig inte vara någon idrottsman
av rang, inte ens en idrottsman faktiskt trots att jag faktiskt sysslar med tyngdlyftning
på en träningsnivå som är rätt OK, men fortfarande, det finns inget som kan äta
upp min “Ok” så snabbt som mina barn. Förstå mig rätt nu, jag älskar
dom båda två, men dom suger verkligen musten ur både mig och frugan.

Just nu är dom i det läget att David kan sitta i lugn och ro med en padda eller
något annat. Han är i sin egen lilla bubbla helt enkelt och det är ganska skönt
fram tills lillebror kommer fram till att det är för tyst, ty lillebror Emil befinner sig
just nu mitt i treårs-trotsen och han har fått sin åsnelika envishet från både
mamma och pappa, så jag kan inte ens skylla på frugan i det här  fallet. Emil ändrar
sin uppfattning för att konstant vara tvärt emot sin bror och sina föräldrar och
blir sedan hysteriskt arg och ledsen när det i allafall inte blir som han vill, tillexempel
vid sängdags.

Han gäspar stort nog för att släppa in ett mindre godståg, men trött är han banne mig
inte. Ögonen går ikors, han kämpar med näbbar och klor, men somna ska han baske mig
inte.

Just nu sitter jag på ett av de två lekland som finns i Västerås och ser hur dom far
runt som galningar och jag hoppas och ber att dom ska göra slut på innehållet
i deras orkesbägare medans jag kan sitta här och faktiskt fylla på min egen.

Det är rätt bra egentligen att dom här leklanden finns. Det jag som förälder behöver
göra är att se till att dom inte klättrar på utsidan av de nät som finns runt alla klätterställningar
och det är ett ganska enkelt jobb.

Med lite tur kanske jag tillochmed orkar att göra färdigt det sista med elektroniken hemma
så att jag kan avsluta kapitlet “Dra Kabel i TV bänken”.

Hämden är ljuv

Hämden är ljuv

Nånting måste jag ha gjort för att förtjäna morgonpigga ungar, men jag vet inte
vad det ska kunna tänkas vara. Mina barn, nu 3 och 5 har bestämt sig för att man ska vakna
klockan 6 på helgerna, men vara totalt utslagen vid 6:30 på vardagar, då man ska gå upp.

Det har nu varit i princip detsamma de senaste 4 åren. Det har mynnat ut i en överrenskommelse
med frugan att jag “sover” på lördagsmorgonen (med “sover” menas: ligger still i sängen och försöker att
sova med allt oväsen som finns, barn som kommer och skriker, klättrar på en med mera)
För jag har ju inte nog med problem med sömnen som det är.

Dessutom, tror jag att BÅDA grabbarna satt var sin megafon i halsen och volymen är konstant
satt på max. Dom kan verklingen inte prata i normal samtalston utan det skriks för full hals
konstant.

Det i sin tur har fått mig att tänka i lite …mindre hedervärda banor om man så säger.
Förr eller senare kommer dom att bli trötta tonåringar. Då är det min tur. Hur är det
nu man säger…. Jo,

Payback is a bitch!

Annoying-noise-001

Intåg på scenen från vänster:
Huligantutan, väckarklocka a la
1900 tal, subwoofers under
sängarna, “Timed calls”
(tidsinställda automatiska samtal)
samt SMS och Mailbombning
för att få telefoner att låta som ett
halvt världskrig OCH slagborr
i betongväggarna.

Jag kan släpa mig upp ur sängen i
en skälig tid enbart för att få utföra
dessa dåd.

 

Visst, jag lär ju vänta tills klockan 9 på morgonen, och jag lär även få varna grannarna och dom kommer
att tro att jag är helt spritt språngande galen men det kommer det att vara värt.

Som förälder förväntas man vara uppe med barnen, jag vet det, och jag drar mitt strå till stacken i det
hela med, problemet är att jag är en inbiten nattuggla och har så varit sedan jag nådde tåonåren för så
länge sedan och det medför tyvärr en önskan och behov om att sova på morgonen. Eftersom jag inte
kan göra så på vardagarna, så får det försökas att vilas på helgerna. Men, med David och Emil i
hemmet, så lär det dröja ett par år innan det blir verklighet.

Så, ni som kan sova på helgerna, fortsätt med det. jag fortsätter mina nattliga planer på
vedergällning på mina framtida tonåringar, för dom ska minsann inte komma undan.

Det kliar i fingret

Det kliar i fingret

Dom som har träffat mig de senaste dagarna har hört mig babbla om den
nya kameran. Det är med största sannolikhet för att jag älskar den rätt
mycket. Det är helt plötsligt roligt att ta kort igen. Det blir liksom en annan
dimension på korten när man kan fånga det där precisa ögonblicket in i minsta
detalj. Emils leende, Davids klättrande, eller vice versa men oavsett vilket så
är det ändå en del av en annan persons liv som man fångar och kanske
även förevigar, ett ögonblick som aldrig kommer att komma tillbaka
men som fångats via en lins och fastnat. Något som man kan dela med
sig av till vänner och bekanta och familj, något som kan sparas och tas
fram en regnig dag så att man kan le lite grann när man sitter där mitt
i allt elände.

IMG_5746

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att kunna föreviga sitt liv i bilder, eller kanske någon annans liv i bilder
underskattas ofta. Men tänk efter ett par sekunder. En bild kan fånga
den där underbara tjusningen som ett barn har när det äntligen har lyckats
att klättra ända upp i trädet, man kan nästan se det där suget i magen som
bildas av att vara på en relativ hög höjd. Att se ögonen tindra med solljuset
och man kan som vuxen ryckas med i ögonblicket som barnet lever i.

IMG_5671

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ta en bild kanske inte är så mycket säger en del, och rent fysiskt så är det kanske
så. Man tar fingret och trycker på avtryckaren och vips, så finns bilden där. Speciellt
med dagens telefoner som ofta har bra kamera. Vi har tappat bort det där med att
samla på oss bilder på nära och kära lite grann och till viss del tycker jag att det är
synd.

Jag hoppas och tror att när mina grabbar är stora, att dessa bilder fortfarande finns
tillgängliga, så att dom kan se sin egen utveckling till att bli egna individer, med
egna mål och önskningar.

Och framför allt hoppas jag att den glädje som dom känner, aldrig avtar.

IMG_5752

Kamera….

Kamera….

Äntligen har jag fått en vettig kamera. Det är inte den nyaste modellen, men den funkar bra. Tänkte
bara dela med mig av vad som kom av ett besök i lekparken igår med grabbarna grus.

david_bw_focal_size

emil_bw_size