Dom som har träffat mig de senaste dagarna har hört mig babbla om den
nya kameran. Det är med största sannolikhet för att jag älskar den rätt
mycket. Det är helt plötsligt roligt att ta kort igen. Det blir liksom en annan
dimension på korten när man kan fånga det där precisa ögonblicket in i minsta
detalj. Emils leende, Davids klättrande, eller vice versa men oavsett vilket så
är det ändå en del av en annan persons liv som man fångar och kanske
även förevigar, ett ögonblick som aldrig kommer att komma tillbaka
men som fångats via en lins och fastnat. Något som man kan dela med
sig av till vänner och bekanta och familj, något som kan sparas och tas
fram en regnig dag så att man kan le lite grann när man sitter där mitt
i allt elände.

IMG_5746

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att kunna föreviga sitt liv i bilder, eller kanske någon annans liv i bilder
underskattas ofta. Men tänk efter ett par sekunder. En bild kan fånga
den där underbara tjusningen som ett barn har när det äntligen har lyckats
att klättra ända upp i trädet, man kan nästan se det där suget i magen som
bildas av att vara på en relativ hög höjd. Att se ögonen tindra med solljuset
och man kan som vuxen ryckas med i ögonblicket som barnet lever i.

IMG_5671

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ta en bild kanske inte är så mycket säger en del, och rent fysiskt så är det kanske
så. Man tar fingret och trycker på avtryckaren och vips, så finns bilden där. Speciellt
med dagens telefoner som ofta har bra kamera. Vi har tappat bort det där med att
samla på oss bilder på nära och kära lite grann och till viss del tycker jag att det är
synd.

Jag hoppas och tror att när mina grabbar är stora, att dessa bilder fortfarande finns
tillgängliga, så att dom kan se sin egen utveckling till att bli egna individer, med
egna mål och önskningar.

Och framför allt hoppas jag att den glädje som dom känner, aldrig avtar.

IMG_5752