Ett ord. Ett litet litet ord egentligen, med en riktigt stor innebörd som inte går att definiera
hur som helst utan det blir ett mindre uppslagsverk bara av förklaringen av ordet.

Det är dessutom så subjektivt. Vad jag anser vänskap är, skiljer sig markant åt vad någon
annan har för definiering. Varför tänker jag då på det här. Jo, låt mig dra en kort bakgrundshistoria.

Det är ganska sent på kvällen, och telefonen min piper. Det är en av mina närmare vänner.
Hon verkar lite upprörd och jag tänker att nu har det hänt något. Jag blir genast fullt alert och
beredd på att kasta mig in i bilen för att åka över till henne för att hjälpa till eller finnas som
stöd ifall det skulle behövas. Det visar sig att hon oroar sig över att hon inte skulle vara en
god vän. Ja, i följd till texten ovan så kan ni ju själva tänka hur jag kände.

Min första tanke var “va, har hon blivit knäpp?” Men det kan man ju inte bara kasta
ur sig hur som helst. Speciellt inte till någon som verkar som om dom bara har ett par
andetag till gråten. Jag tror att jag för ett par sekunder tappade talföret helt men
jag är inte riktigt säker. Vad skulle jag säga här som faktiskt skulle visa att jag
inte tycker att så är fallet? Jag menar…. Jag tycker inte att personen är en dålig
vän. Tvärtom.

Det visar sig att en tredje part har talat om för den här tjejen att eftersom person 2
sällan hörde av sig till part 3, så var part 2 en dålig vän och förtjänade att få en
skopa ovett.

Ok, det finns säkert dom som håller med i den tanken. Men låt mig förklara lite…

Del 1: De som känner mig vet att telefoner används som portabla datorer av mig.
Jag pratar inte i dom om jag absolut inte måste. Man stör mig mer om man ringer
än gör något bra. Förvänta dig inte heller att jag ringer dig om jag inte vill något
som inte planerats. Jag anser inte att vänskap förminskas om man inte hörs av.

Del 2: Den här tjejen är relativt nybliven mamma. Att vara mamma till en liten
tar tid, det tar energi och igen. det tar TID. Det spelar ingen roll om pappa
finns med i bilden. Mamma är den som har tuttarna. Plain and simple.
Dessutom, så är mamma oftast favoriten hos så små barn. Så, om jag
skulle propsa på att ta av redan den knappa tiden och orken hos en mamma,
vilken typ av vän skulle jag vara?  Jag skulle nog inte anse mig vara en vän utan
snarare en energitjuv.

Så, till damen som det handlar om. Du _ÄR_ en vän. Du är en god vän. Jag kommer
definitivt att tala om ifall det ändras. Jag lovar.

Jag lovar också att det faktum att vi kanske inte hörs särskilt ofta, inte kommer att
ändra på det. Oroa dig inte. Både jag och min familj finns där när vi behövs. Om
något saknas som vi kan bistå med, säg till. Behövs det en kväll utan barn. Säg till.

Till er andra. Tänk er in i en annan persons situation innan ni säger något som kommer
att påverka er vänskap. Är det verkligen värt det?

Det här var nu ett tag sedan det hände, men jag tror att det tog mig ganska lång tid att
bearbeta och formulera det jag ville ha sagt.