by zutgorak | Feb 9, 2015 |
Jag tänkte vara lite glad, melankolisk, eftertänksam och uppskattande på en gång. Inte
illa va? En speciell man fyllde just år. Jag tänkte jag skulle hålla lite tal.
I alla fulla fall, de flesta vet att jag har en son som har lite speciella behov och förutsättningar.
Dessa gör att min son har tillgång till en resurs på skolan han går. För både grabben och mig
och mamman är den här resursen en stor del av vårat liv. Han kanske inte har varit hemma
hos oss, han kanske inte finns där kvällstid, men betänk att den här mannen är den som faktiskt
spenderar och utvecklar vår son, största delen av sonens vakna tid.
Grabben fullkomligen älskar den här resursen och väldigt ofta blir pratet runt middagsbordet
om vad grabben och den här resursen har gjort under dagen, vad som har varit roligt,
vad som har varit mindre roligt och allt som hör dagen till.
Själv träffar jag den här resursen på morgonen, och på kvällen. På ett sått verkar
han likna mig. Han ger den informationen som jag behöver veta, kort och koncist,
inga krusiduller. Har det varit en dålig dag får jag veta det och varför det har varit
det. Har det varit en bra dag så får jag veta det istället. Om det har hänt något
som jag behöver veta, så får jag den informationen utan att behöva dra ut den.
Helt perfekt helt enkelt.
Den här mannen har en del att göra. Mycket för sjukdomar som har vandrat runt
på skolan under hösten, han har dessutom uttryckt en del oro över att han själv
har varit sjuk en del. Trots detta så känner jag en trygghet av att veta att min son
har en till människa i sitt liv som vill hans bästa. Som faktiskt vågar säga sin mening
om saker och ting och som står för sina ord.
Jag vill att denne man ska veta att jag tror inte att min son hade kunna haft
en bättre resurs och om någon ens vågar tala om att byta ut dig utan din egen
vilja, så kommer alla på våran ända att slåss med näbbar och klor för att du
ska få fortsätta vara en del i uppbyggnaden av den pojke som ska bli en man
så småningom.
Du vet det kanske inte idag, men jag hoppas att du i morgon vet
att både jag, min son och min fru uppskattar dig extremt mycket,
att vi litar på dig när det gäller utvecklingen både mentalt och socialt
av vår son.
För att korta ner det hela. Du är ovärdelig för vår familj helt enkelt.
by zutgorak | Jul 31, 2013 |
Energi mäts på flera sätt.. Wh av olika slag, joule med flera, men till syvende och
sist finns det egentligen enligt mig en energi som man borde kunna mäta.
Den totala Orken, eller “Ok” som enhet. Hur den mäts vet jag egentligen inte
men åtgången är ganska enkel. Ta din sammanlagda fysiska uthållighet, styrka
tålamod och tankeförmåga och lägg det i en bägare. Det är din samlade “Ok”
Det blir en hel del, fram tills den dagen som du skaffar ungar som
dricker ur den där bägaren för dig. Jag anser mig inte vara någon idrottsman
av rang, inte ens en idrottsman faktiskt trots att jag faktiskt sysslar med tyngdlyftning
på en träningsnivå som är rätt OK, men fortfarande, det finns inget som kan äta
upp min “Ok” så snabbt som mina barn. Förstå mig rätt nu, jag älskar
dom båda två, men dom suger verkligen musten ur både mig och frugan.
Just nu är dom i det läget att David kan sitta i lugn och ro med en padda eller
något annat. Han är i sin egen lilla bubbla helt enkelt och det är ganska skönt
fram tills lillebror kommer fram till att det är för tyst, ty lillebror Emil befinner sig
just nu mitt i treårs-trotsen och han har fått sin åsnelika envishet från både
mamma och pappa, så jag kan inte ens skylla på frugan i det här fallet. Emil ändrar
sin uppfattning för att konstant vara tvärt emot sin bror och sina föräldrar och
blir sedan hysteriskt arg och ledsen när det i allafall inte blir som han vill, tillexempel
vid sängdags.
Han gäspar stort nog för att släppa in ett mindre godståg, men trött är han banne mig
inte. Ögonen går ikors, han kämpar med näbbar och klor, men somna ska han baske mig
inte.
Just nu sitter jag på ett av de två lekland som finns i Västerås och ser hur dom far
runt som galningar och jag hoppas och ber att dom ska göra slut på innehållet
i deras orkesbägare medans jag kan sitta här och faktiskt fylla på min egen.
Det är rätt bra egentligen att dom här leklanden finns. Det jag som förälder behöver
göra är att se till att dom inte klättrar på utsidan av de nät som finns runt alla klätterställningar
och det är ett ganska enkelt jobb.
Med lite tur kanske jag tillochmed orkar att göra färdigt det sista med elektroniken hemma
så att jag kan avsluta kapitlet “Dra Kabel i TV bänken”.
by zutgorak | Jan 10, 2013 |
Jag har 2 barn. Dom är lite grann
som alla andra barn. Högt och lågt
och kors och tvärs så fort så att man
aldrig har en tillstymmelse till chans
att hänga med.
Dom gör mig glad, arg, irriterad,
lycklig och flera andra känslor,
men ibland känner man hur
pappahjärtat smälter.
Jag sitter som vanligt uppe sent
så in i bomben, häckar framför
datorn och petar med lite grejer
till jobbet när jag hör dom små
släpande stegen i hallen som
indikerar att någon av grabbarna
är ute och vandrar i hallen. Ljudet påminner lite grann om valfri zombie’s gång.
Jag reser mig ur stolen samtidigt som ett litet rufsigt huvud plirar förbi dörrkarmen.
-Pappa, va gör du?
Hej David. Pappa jobbar lite.
-Jaha
Säger han och vänder och går mot sitt rum. Jag följer efter och frågar om han vill kissa.
-Men pappa, jag har redan gjort det.
Ok, tänker jag. All well and good.
David kravlar upp i sin säng och lägger sig på kudden.
-Pappa?
-Ja, gubben?
-Kan du hjälpa mig med täcket.
Hm, tänker jag. Han brukar inte vilja ha täcke, men ok, jag bäddar om honom och pussar honom
på kinden.
-Godnatt David. Pappa älskar.
Där, där kommer dom orden som smälter vilken machopappa som helst.
Med sömnig och viskande röst.
-Pappa, jag älskar dig åsså.
Där glider David tillbaka in i sömnen och jag kan bara stå och titta på sonen som slumrar.
