Jag har 2 barn. Dom är lite grann
som alla andra barn. Högt och lågt
och kors och tvärs så fort så att man
aldrig har en tillstymmelse till chans
att hänga med.
Dom gör mig glad, arg, irriterad,
lycklig och flera andra känslor,
men ibland känner man hur
pappahjärtat smälter.
Jag sitter som vanligt uppe sent
så in i bomben, häckar framför
datorn och petar med lite grejer
till jobbet när jag hör dom små
släpande stegen i hallen som
indikerar att någon av grabbarna
är ute och vandrar i hallen. Ljudet påminner lite grann om valfri zombie’s gång.
Jag reser mig ur stolen samtidigt som ett litet rufsigt huvud plirar förbi dörrkarmen.
-Pappa, va gör du?
Hej David. Pappa jobbar lite.
-Jaha
Säger han och vänder och går mot sitt rum. Jag följer efter och frågar om han vill kissa.
-Men pappa, jag har redan gjort det.
Ok, tänker jag. All well and good.
David kravlar upp i sin säng och lägger sig på kudden.
-Pappa?
-Ja, gubben?
-Kan du hjälpa mig med täcket.
Hm, tänker jag. Han brukar inte vilja ha täcke, men ok, jag bäddar om honom och pussar honom
på kinden.
-Godnatt David. Pappa älskar.
Där, där kommer dom orden som smälter vilken machopappa som helst.
Med sömnig och viskande röst.
-Pappa, jag älskar dig åsså.
Där glider David tillbaka in i sömnen och jag kan bara stå och titta på sonen som slumrar.
tydligen har det publicerats en rätt bra och lättläst undersökning av upphovsrätten i USA, och
den blev publicerad online….. i 24 timmar.. tills upphovsrättslobbyn plockade ner den.
Nåväl. Jag fick den härifrån:
Jag är en cineast. Jag spenderar pengar på saker jag tycker om. Jag går
på bio på filmer jag tycker är intressanta, jag använder spotify, jag köper
böcker… mycket böcker, speciellt på reor och fyndlådor. Kort sagt, jag
är en mediakonsument. Men inte nog med det, jag är dessutom en kräsen
och selektiv mediakonsument. Jag ger helt enkelt inte mina pengar till
vem som helst. Jag är dessutom vad som i folkmun kallas “piratpartist”
även om jag inte är en aktiv sådan i bemärkelsen att jag deltar i
evenemang och events, utan snarare att jag använder den allmänna rösträtten
och yttrandefriheten för att visa vart jag lutar.
Jag skäms inte över det heller. Det finns otaliga inlägg här på
bloggen om min oro över den ständigt ökande övervakningen och ingreppen
i den personliga sfären och integriteten som finns och frodas. Även
den extremt missriktade ilskan som de flesta större mediebolag har
är ett orosmoln för mig.
Nå, vad vill jag säga med det här? Jo, det här är en liten känga
till människor som saknar argument, som lydigt nickar och gör
sig själva till driftkucku’s för att man har felaktiga uppgifter
från en jävig person eller organisation och sedan blir irriterad
när argumenten man fått diktade för sig visar sig vara just dikter.
Att man då inte kan vara så pass storsint att erkänna att; Jo, jag hade
nog fel, men det betyder inte att jag tycker om det, för man har rätt
till en åsikt. Både du, jag och Ulf Malmros.
Vart kom han i det här? Jo, han har de senaste dagarna varit på twitter
och utfört vad som i mina ögon kan vara det dummaste en mediaproducent
kan göra. Låt mig förklara.
Det började med en debattartikel där han och flera andra förfasade
sig över att piratpartiet förser the piratebay med internetuppkoppling.
Notera, uppkoppling, inte serverplats, inte heller filer, enbart en möjlighet
att skicka information från plats A till plats B. I denna debattartikel
hävdas det att förse TPB med uppkoppling är olagligt. Jag skulle tro
att denna slutsats dragits av domen mot Carl Lundström, där det rörde
sig om “tekniska tjänster” där det rörde sig om gratis rackplatser
hos rixport80 samt servrar.
Anna Troberg, Piratpartiets partiledare svarade i SvD opinion
Sakligt att, nej, det är inte olagligt att tillhandahålla en uppkopplingsmöjlighet.
Det var då som det stora twitterkriget drog igång.
Att när man möts av en replik, gå till
personlig attack på en så pass låg nivå att att till och med
mellanstadieelever förstår att där har argumenten redan
tagit slut kan inte ses som ett direkt tecken på vare sig
kreativitet eller intelligens, åtminstone inte enligt min
högst personliga åsikt.
Han får givetvis då en hel del mothugg på twitter, för det är trots allt så
att Anna Troberg nu har en hel del followers på twitter så det spred sig
ganska snabbt.
Det resulterade i en del protester, som bemöttes på ett
i mitt tycke infantilt sätt. Att förlöjliga presumtiva köpare av sin produkt
kan väl till viss del jämställas med ett finansiellt självmord, eller är
jag ute att cyklar med det?
Efter ett tag dyker även den gamla slagdängan “enfrågeparti” upp.
Vänta nu. Personlig integritet, Upphovsrätt, yttrandefrihet. Rätta
mig om jag har fel nu, men är inte det där 3 frågor varav en är
ett monster av en fråga. Personlig integritet innefattar en hel del.
Så … nu är det bara att ta fram kaffet, luta sig tillbaka och
vänta på nästa utspel.
I while back a good friend asked if I could take a while and play his little game that was initially released
for Xbox. Fine. I dont own an Xbox, being a ps3 guy, but since he wanted me to test the windowsversion, I
figured I could do that. I like games, and I like to find odd things in them so I said yes. He gave me a nice
little download link and I almost expected to be rick-rolled but lo and behold, a file was downloaded.
I extracted the file and ran the setup file, accepted to sell my soul to the devil (AKA EULA) and off we went.
So, this was the game “Smooth operators – Call center chaos”.
Now, keep in mind that I have been working in the call-center world for quite sometime, so the
irony of it all was not really lost to me, in fact, it made me smile. So, I started a new call center
and named it after one of my workplaces. I chose normal as mode since with these types of games,
regardless of how good you think you are, you will hit bumps in the road that might send you
down into the ditch. What you get when you enter the game is a nice little lobby with a pleasant
hostess who likes to give you good and useful tips every morning that you pop into work.
Ok, ok.. so she isn’t some high resolution “Pussy Galore” but still… Jill does take her
job seriously. You also have 20000 cash to play around with.
From the start, you get 1 client, who has different demands in InBound calls (IB),
OutBound calls (OB(Also known as the much hated and dreaded Telemarketers))
and BackOffice (BO) wich takes care of the administrative side of things.
What you need to do is build a call center that can handle pretty much everything
that gets thrown at you.
So, you need to build a workingenvironment wich house at least these three types
of workers, and dont you forget about amenities such as cafeteria or toilets, because
yes, its a game, but you are “playing” employer, and you cant really expect your
workers to go a full day without taking a leak or a snack.
With that in mind, I set up to build the best call center ever, one that everyone wanted
to work at, who takes care of the employers and who actually rewards good deeds……and
fell flat. Turns out there is a huuuuuuge economics factor to take into considerations and
damn you to bankruptcy if you dont.
Now, as you progress, you also get new features, such as project managers wich helps you
develop your site, aswell as funny little pom-pom swinging coaches that tries to urge your
slav… err minio.. oups workers to do better and also account managers that tries to get you
more clients and help that type of contacts. This makes for a challenging situation with
very complex economics that you have to balance out to be able to get the best callcenter
possible.
Now, I used to play SimCity, SimHospital, Themepark and all those games back in the day
and they where easy, most of the time. This game seems to be designed to be a challenge.
A challenge that once you try to accept, will keep nagging at you wich makes you spend
hours on end, trying to balance it all out, getting people to do their best and whatnot.
You want a game that actually demands that you have a brain and not just good hand to eye
coordination? This game is for you.
My hat is off for Andreas Heydeck Games you made me very happy, and my social life unhappy..
and I dont mind.
I ran into an interresting piece of thought this morning. Or rather, one of the people I follow on twitter
pointed me in the right direction. One half of the dynamic duo that is Penn & Teller pointed me to
a youtube video, here is the actual tweet:
And me being the youtube junkie that I am, of course followed the link and was instantly awarded
with someone creating a stunning piece of art, inspired by Penn & Teller’s trick “Shadows”.
Now, I generally like to read the posters intentions for a video, because that can make the video
worth more and most of all, mean more then simply taking up some of my time. I think it is called
“Food for thought” and this video actually had a couple of thoughts that I couldnt help think about.
First off, here is the video:
And here is the posters cause and thoughts about the video:
I was reading through an Art discussion forum a couple of days ago, and came across the usual “Digital Art vs Traditional Art” topic. And while both sides had good arguments, one point really grabbed my attention and made me think:
“Traditional Art will always have more value over Digital because it is a one-of-a-kind piece. A digital piece can be easily reproduced and printed hundreds of times and used for anything (T-shirts, signs, posters etc.). It’s just data and pixels on a screen.”
I agree with the statement that a traditional piece is a truly one of a kind item. You can scan it and photograph it all you want, but It’s real. It exists in a solid form, It can also be destroyed and lost forever, whether it’s by a house fire, or a glass of water accidentally being spilled over it. But so can digital art. If not handled correctly, the document can become corrupt or lost in a hard drive crash.
I wondered, how could I make a digital painting (that is data and pixels on a screen) truly a “one of a kind”?
I’ll paint a digital picture, print one single copy, then erase it completely off my hard drive!
So this film and the one print sitting on my desk is all that remains of the painting. No pixels, no data. Just a single hard-copy of the painting.
The image no longer exists, so I suppose the entire video is the art piece now. It hurt me a little to destroy it, but do you think the (physical copy) painting has more value and artistic merit now that it is truly a “one of a kind”?
(To the author of the video, please note that I retained all your links as a small token to show my respect)
My thoughts in the matter really isn’t rocket science. The value of art, regardless of form for me is the effort
that the creator actually put into the art. Art in itself is supposed to touch you and stir thoughts and emotions
and regardless of form, or way of distribution, should be appreciated. But this also leads us into a speculation
on how to assess value on our own thoughts, because well, paint, canvas, painbrushes and such do cost money
but so do software licenses, wich albeit reusable, has a higher purchasing cost.
The creator of the Teller portrait has also the single existing copy of this image, since the file is deleted
and the only copies that remains are worse quality snapshots like mine. So how is the original valued?
Is it valued the same as a traditional artwork? Most likely not yet, but how about in a few years? Probably
still not as much. It is, as you may surmise, a paper with ink or laser toner spewed out over it. But the
effort remains the same, wouldn’t you agree?
And as an afterthought. First off to Mr Penn Jillet and Mr Teller. Whatever you guys do, you will have me
as a fan, ever since the day you ran over Teller with a truck and showed how it was done.
To the creator of the video: Wouldnt Blue Man Group’s “Shadows part II” work wonders with this vid?
