På spaning efter den tid som flytt. (Sorry, Proust fans)

Jag satt här om dagen… och nej, jag läste inte min tidning, men jag funderade
på personer som jag faktiskt haft i min närhet över åren. Som på ett eller annat
sätt faktiskt har påverkat mig. Som varit med och format mig till den jag är idag,
och hamnade tillbaka i barndomen.

Innan jag fortsätter här vill jag faktiskt påpeka att jag kommer att använda
epitet som kanske inte är fullt politiskt korrekta idag, men det var så vi ungar
tänkte.

Jag växte upp i Krylbo. En del av Avesta kommun, och det fanns ett par
signifikanta gatuadresser som jag fortfarande kommer ihåg, och även till
en viss utsträckning vilka i bekantskapskretsen som bodde där. Jag bodde på
Ponsbach, det gjorde även Jocke som hade hörapparat och ett rätt häftigt temperament,
men som fortfarande var rätt schysst. Vi hade Almvägen. Där bodde bröderna Daniel
och Peter Axelsson, Sedan hade vi Järnvägsgatan. Där bodde flera personer
som jag kommer ihåg. Lars som gick i samma klass bland annat, och sedan
en kille som jag faktiskt mer eller mindre råkade bli bekant med.

Den här killen var inte riktigt riktigt som vi andra. Jodå, han klättrade och
hoppade och gungade på som alla andra ungar, men han var inte, som jag
tyckte då, särskilt kommunikativ. Jag fick ganska snabbt reda på att han
faktiskt var döv sedan födseln. Det var min första presentation till ett
“ordentligt” handikapp. Jocke med hörapparaten tänkte man ju liksom inte
på, för han klarade sig ju helt utan assistans i kommunikation med mera,
men Ronny hade inte riktigt samma tur.

Jag vet att jag ansågs lite udda av de flesta andra, och givetvis så även
Ronny, och det ska erkännas att även jag ibland gick över gränsen till
vad som kan anses vara korrekt. En av sakerna jag hade för mig, var
att använda mimik till att se ut som om jag gastade för full hals.
Ronnys reaktion på det hela var att han skrek. Han hade en röst och
han hade definitivt ett par fungerande stämband.

Jag kommer ihåg att han hade en äldre syster. Hon var ofta runt
ikring oss och försökte förklara för oss andra. Jag kommer ihåg då
att jag tyckte hon var vacker, men hon var ju äldre än alla oss andra
med flera år dessutom. Hon tecknade med Ronny och förde ibland
det vidare till oss andra. Såhär på äldre dar så ser jag den här dedikerade
systern som var så mån om sin bror att hon ofta valde bort sitt eget umgänge
för att hjälpa Ronny att umgås med oss andra barn.

Parkleken som fanns då anordnade en hajk kom jag ihåg. De flesta
av oss blev lite förvånade när Ronny var med, men jag var mest glad
innerst inne. Det fanns någon mer som egentligen kände innerst inne
att man inte hörde hemma. Jag minns att det var på den hajken som
jag lärde mig det första tecknet jag någonsin lärde mig i teckenspråk,
tecknet för “bada”.

Rätt som det var, var dock Ronny borta. Jag såg honom aldrig
igen. Inte heller hans syster. De få jag kände att jag faktiskt kunde
fråga, visste inte heller.

Nåväl. Jag har en del fler minnen av den här grabben som hade lätt till
ett leende i de flesta situationer och jag skulle med lätthet kunna
fylla på med många fler små minnen men jag tror att jag stannar strax.

Innan jag slutar har jag dock något jag vill säga till just Ronny. Om han
någon gång läser det här.

Förlåt för de gånger jag inte förstod, för de gånger jag inte tänkte till innan.
Tack för att du faktiskt orkade stå ut med oss andra, som kanske inte var
direkt snälla alla gånger. Tack för att du faktiskt var den större människan
och förlät när vi gick för långt. Tack för att du fick mig att förstå vad ett
handikapp innebär och tack för att du faktiskt lärde åtminstone mig,
att faktiskt försöka gå lite längre till att förstå att alla inte har samma
förutsättningar, men att man för den sakens skull inte behöver vara mindre
värd. Och tack Ronny, för att du accepterade mig som den jag var.

Livsförändringen

dys2

Jag var 25 år. Långtidsarbetslös med en icke slutförd gymnasieutbildning. Jag hade
visserligen en teknikerutbildning på fickan, men det var inte direkt gott om jobb då.
Jag gick på vad som då hette aktivitetsstöd, jag har numera ingen aning om vad det
heter men jag kommer ihåg att det innebar den ena aktiviteten efter den andra,
trots att det i grund och botten hela tiden var samma sak. Lyssna på personer som faktiskt hade
ett jobb, som kanske inte hade varit ute på arbetsmarknaden på många år, och dessa
skulle berätta hur man faktiskt sökte ett jobb. Jag var skeptisk kanske med all rätt,
kanske inte, vad vet jag. Jag kände mig rätt hopplös ska erkännas. Självförtroendet
var ganska långt ner i botten.

Att komma från mindre bruksorter var inte direkt någon hjälp när man flyttat in till storstaden. Min
dåvarande sambo studerade och arbetade samtidigt, något som satte en extrem press på henne
och samtidigt gav mig ett dåligt självförtroende. Jag ville bidra med mer än jag kunde.

Jag hade en kontaktperson på arbetsförmedlingen som jag minns väl, Ulrika Klintell.
Vi hade ganska långa diskussioner om vad jag kunde och inte kunde göra, och vad jag
framförallt hade för rädslor. Jag avskydde att prata i telefon, vilket stämmer även till
dagens datum, jag var extremt rädd för att arbeta med transaktioner. Jag visste att jag var
extremt dålig på att räkna. Enkla överslagsräkningar som normalt folk inte ens behöver tänka
på vred jag både en och två gånger på, och försökte att få det rätt, men det var ungefär hälften
rätt måste jag säga. Hon mottog i allafall informationen på ett bra och professionellt sätt,
vilket jag kan säga är bättre än de andra kontaktpersonerna jag haft att göra med på arbetsförmedlingen.

Jag hamnade på datorteket. Vi kan ju säga att efter att ha blivit utbildad serveradministratör och
nätverkstekniker, samt att ha ett skrattretande ECDL i baggaget så var själva datordelen inte
direkt utmanande. Utom kanske excel av någon anledning. Formler och annat som jag
aldrig kunde begripa ordentligt. Och givetvis, att skriva CV, att söka jobb och allt annat
som var en konstant röd tråd igenom det hela.

dys1Under ett möte med Ulrika så släpptes det en mindre bomb.
Hon ställde frågan “Har du blivit utredd för dyskalkuli?”
Jag tappade hakan lite grann. Va! sitter människan och påstår
att jag är sjuk? Värt att nämnas är att det här var på 90-talet
och dyskalkuli var inte ett begrepp som användes särskilt mycket,
om ens alls. Jag talade om som saken var, att jag inte ens hade en aning
om vad det var, men fine, om hon ville ha en utredning från någon instans
och det kanske skulle hjälpa mig på något mystiskt sätt, så varför inte.

Det bokades en tid hos arbetsförmedlingens psykolog. Oh nej, kommer jag
ihåg att jag tänkte. Någon mer som vill gräva i hur jag fungerar. Men jag
bet ihop. Jag minns inte riktigt hur diskussionerna gick om jag ska vara
ärlig. Jag kommer ihåg att psykologen frågade en massa frågor om mig,
hur min skolgång var, hur jag kände inför än det ena, än det andra och det
bokades en ny tid. Psykologen varnade mig att det skulle ta tid, och det
skulle vara tufft. Det skulle dessutom ta flera möten. Ok, jag har inte direkt
något annat att syssla med.

Psykologen hade rätt i att det var tufft. Det var tuffare än något jag hade gått
igenom i min skolgång eller på de ströjobb jag hade haft. Det var fråga på
fråga, test på test. Vad saknas i den här bilden? Hur ser den här kuben
troligast ut från andra hållet, med mera. Jag kan inte för mitt liv komma
ihåg alla frågor och saker som kollades, jag vet att jag var helt slut
efter första sessionen. Den andra var etter värre måste jag säga.

En sak sitter fast i mitt minne. Ett av de tester vi gjorde var lite som ett
memoryspel, fast med skillnaden att saker skiljde sig på varje bild.
Den sista bilderna kunde jag för mitt liv inte se skillnader på.
När jag frågade, så fick jag inte veta heller. Inte på ett snäsigt sätt, utan
för att resultat i andra tester inte skulle påverkas.

workout-exhaustion

Jag minns att jag var ett vrak efter den dagen. Jag gick hem och det var
helt slut och lade mig direkt ner på soffan och somnade.

Det gick någon vecka utan att jag hörde ett ljud. Rätt som det var
ringde telefonen. Jag svarade som vanligt och det var psykologen
som ringde. Han undrade om jag kunde ta mig ner till arbetsförmedlingen
under morgondagen. Självklart. Jag både ville och inte ville veta ifall
alla tester och frågor hade gett något resultat.

Minns nästan inget från den dagen ska erkännas, lite fragment från mötet mest. Jag skulle tro att
det var lite väl emotionellt omtumlande, och jag ska förklara varför. Jag lovar.

Vi samlade ihop oss i ett litet mötesrum, jag och psykologen. Psykologen hade en sådan där röd
pamflett som han öppnade och lade på bordet. Han tittade först på papperen, sedan på mig.
Med en allvarlig min talade han om vad alla testresultat hade visat. Jodå, jag hade visst dyskalkuli.
Tydligen ganska “grov” om man kan kalla det så, vad som även framkom var att jag på grund av
detta troligen, hade ett extremt dåligt korttidsminne. Ingen större överraskning kan jag säga, men
nu fanns det mer än bara mina misstankar om problem med minnet. Jag visste inte riktigt
vad jag skulle göra med informationen. Det kom lite mer från psykologen, men jag kunde inte
riktigt registrera den.

I_have_dyscalculia

Det var när jag satte foten utanför arbetsförmedligen som det slog mig. Ni vet den där
typiska flashback-scenen i filmer där personens ansikte zoomas in. Det kändes lite så.
Jag gick snabbt över gatan in i parken mitt emot och satte mig ner på en bänk. Jag minns
att den var blöt men det spelade ingen roll. Det regnade, det var vår och fortfarande lite kyligt
men jag brydde mig inte.

Jag kände mig väldigt tom just då, och utan förvarning kom alla minnen fram.
Min far, som löser större ekvationer utan annan hjälp än en penna som inte
förstod varför jag inte klarade matten. Min mor som insisterade på att “det finns genvägar
för allt, det gäller bara att lära sig” Lärare på skolan som noterade att jag gjorde bra
ifrån mig på alla sätt utom just med siffror, och konstaterade att jag antagligen bara
var lat. Mitt eget konstaterande att jag helt enkelt var korkad.

Det var nog det sista som kändes mest. Här satt jag, en “vuxen” man på 25 år, på en
blöt parkbänk i regnet, och tårarna rann ner för kinderna obehindrat. Alla dessa
gånger jag förbannat min egen oförmåga att komma ihåg de enklaste sakerna som
mitt eget telefonnummer. Hur man räknade ut pi, allt helt enkelt. En stor del av
mitt liv var uppbyggt just runt den oförmågan att processa siffror.

Helt plötsligt såg arbetsmarknaden annorlunda ut för mig. Framförallt blev kraven jag hade
på mig annorlunda. Jag började på komvux. Där kom ett till hinder. Jag lyckades komma in i
en grupp för matte med särskilt behov. En underbar lärare som heter Sigyn hjälpte till, var
tålmodig och fanns till hands, saker fungerade. Förutom att jag fick göra om samma saker
dag efter dag efter dag efter dag. Helt enkelt nöta in saker. MEN det stora hindret var
ekonomin. Då var reglerna att man var tvungen att läsa ett visst antal poäng för att
få studiestöd. Matten jag läste räckte inte. Jag var tvungen att ta flera saker. Detta
gjorde att matten åter igen blev lidande. Jag kände hur saker gled ur minnet, även om
jag faktiskt under en period trivdes på komvux. Jag gav upp. Gick tillbaka till att
vara arbetslös. Kände mig mera värdelös än tidigare och tappade egentligen orken
för allt.

Åter igen fick jag Ulrika som kontaktperson, även om vi sällan träffades, men
jag måste faktiskt tacka henne. Hon skickade ett krav om att jag skulle söka på ett specifikt
jobb som gick via proffice. Jag tänkte som så att fine, det lär ju i allafall ge lite pengar
så att ekonomin hämtar sig lite. Jag fick det jobbet, och fortsatte därifrån. Jag har fortsatt
sedan dess. Att arbeta med mig själv, att utvecklas på alla områden jag kan och acceptera
det jag inte kan förändra. Jag bara önskar att fler förstår vilken kamp det är internt att
inte kunna hantera saker som andra kanske anser självklara. Jag önskar att en sådan
här upptäckt kanske hade upptäckts tidigare, så att jag hade haft en bättre möjlighet.

Men. Nu är det som det är, och det enda man kan göra är att göra det bästa av det helt enkelt.

Domänscammers

De flesta som har en domän känner igen sig. Man har en domän och där finns en e-postadress
registrerad. Till den e-postadressen kommer mer eller mindre spam och scam mail MEN för
en del personer kan även stora problem och kostnader komma till den adressen. Ett bra
exempel är när det kommer “en faktura för en domän” som faktiskt verkar vara en av de
domäner som man faktiskt kan tänkas inneha, speciellt om man har ett spektrum av domäner
för att täcka in.

Den här kom till min jobbadress idag:
scam

 

 

 

 

Den ser ganska legitim ut, inte sant. Om man inte är medveten om priset för domäner så
finns risken att man betalar de där 75 dollar som är “fakturan” Notera att det faktiskt
står längre ner att det är ett erbjudande, men jag misstänker att det är enbart för att inte bli
stämd så hårt att skjortan flyger av. Det som dock är chockerande är just priset. 75 dollar.
Det är 634 kronor för ett domännamn. Samma domännamn skulle kosta 53 spänn hos
GoDaddy, eller om man föredrar en svensk aktör, 99 spänn hos Binero eller 179 hos Loopia.

Så istället för att blint lita på att det är en faktura. Läs. Kolla vart det kommer ifrån. Är det något
företag som du faktiskt har kontakt med? confirmation5213.com låter inte direkt som något
jag haft affärer med. Så .. läs igenom saker, fundera på äktheten INNAN man tar fram kortet.

Funderingar, funderingar, scam och spam eller inte?

Funderingar, funderingar, scam och spam eller inte?

Ok, jag skriver inte ofta, av flera randiga och rutiga skäl egentligen. Tid, ork, lust med mera,
men jag försöker att underhålla alla siter jag sitter på, det är nu en del, men ok. Idag fick
jag dock ett mail som var lite utöver det vanliga måste jag säga. Inte att det var förolämpande
eller sådant, utan mer att det fick mig att tänka till lite.

En person på en mediafirma har skickat ett mail, via denna siten, om att få mail_imag
mig att skriva en artikel åt en av deras klienter. Med andra ord ett,
som det så fint heter “sponsrat inlägg”. Nu väcker det flera frågor
i sig själv, och de som känner mig, vet att jag inte kan låta bli att
rota i saker och ting bara för att se ifall mina misstankar stämmer
eller att jag helt enkelt har blivit för cynisk i mitt tänkande. Min
grundinställning till sådana här saker är ganska enkel egentligen.

Jag utgår hela tiden från att sådana erbjudanden helt enkelt
är antingen spam, eller ett försök till en scam. Sedan att jag inte
riktigt vet hur endgame för det ser ut, är en annan femma helt och
hållet.

Så, jag läser mailet först rakt igenom en gång. Sedan en gång till
lite mer analyserande. Erbjudandet lockar, det ska sägas, men
miljontals dollar från Nigera är ju ganska lockande det med, trots att en
normal funtad person förstår att det aldrig lär hända.

I alla fulla fall, för det första, så ska brevet komma från en mediabyrå
som specialiserar sig för onlinemarketing. Jag tänkte börja med att
lite tips till den som har hand om deras siteoch mailet jag fick,
och nej, jag tänker inte peka ut företaget i fråga, för trots mina åsikter,
så KAN det ju vara så att jag helt missförstår det hela i min cynism, och att
det är ett riktigt företag med en ärlig intention.

1. Siten som ni använder som bas har flera fel.
För det första, jag ser att ni använder wordpress. Bra där, inget att anmärka på.
Ni har även bemödat er med att hålla basen uppdaterad, men varför i
jösse namn använder ett mediebolag en rätt intetsägande design med minimalt
antal färger (vitt, ljusblått och svart). Jag kan till viss del kanske förstå
det där med företagsidentitet, och minimalism a’la Apple, men jag är
ledsen att säga det. Ni missade.

Texten som används är en non-serif font. Ganska lättläst även på mobila
enheter. Kudos, men ni lyckades med hjälp av CSS skapa en “glans” i texten
för menyn, som inte spelar väl med den bakgrund som används. Om en person
med lätt nedsatt syn besöker sidan, blir det svårläst av den anledningen.

Det finns heller inget spår av obfuskering av vilka plugins som finns på sidan.
Varav 1 av de plugins ni använder, har välkända cross site scripting svagheter.
Ni har dessutom en äldre version av just detta tillägg.

2. Mailet som skickades är inte professionellt utformat.
Det kan vara så att personen som skickade mailet hade bråttom. Vad vet jag.
Men, det är inte så vanligt att man dels stavar fel på sitt eget namn både i
adressen i sig själv, och i meddelandet. Innan någon nu påpekar att personens
namn kanske stavas så, borde då inte stavningen vara konsekvent istället
för att skifta?

Nästa punkt är “spårbarhet”. Som de flesta känner till så har datorer som finns
online en IP-adress. Det är inte bara CSI grejer (även om CSI misshandlar
uppfattningen om hur en IP-adress byggs upp) Dessa IP-adresser är listade
någonstans, beroende på var IP-adressen används, tillexempel här i europa,
så finns dessa listor hos RIPE. Det gör att det geografiskt går att placera
dessa IP-adresser ganska bra. Bara ett tips i all välmening sådär.
För att runda av stycket. Den IP-adress som skickat det här meddelandet
finns i Manilla. Nu finns det givetvis företag som baseras därifrån, men
åter igen, en sådan där sak som får någon som mig att dra öronen åt mig.

Utöver IP-adressen nämns även ett domännamn.
Domännamnet i sig tänker jag inte avslöja heller, men det är registrerat
via en firma i Storbrittanien, och vad som kallas “whois-privacy” har
använts. Så hittills har vi kopplingen till 3 länder, även om den sista är
lite väl tunn.

Vad jag måste säga dock, är att stavningen är riktigt bra, inga direkta
fel grammatiskt heller. Det är det som faktiskt gör mig lite nyfiken på
det hela, det ska sägas.

Så, du som skickade mailet via siten klockan 10:21 idag. Övertyga mig
om att det här inte är ett försök till att komma över kontonummer, eller
att få lägga in skadlig kod eller helt enkelt ett gammalt hederligt spam
så kanske vi kan komma överrens om något.

Tills dess, ha en bra dag och lycka till.

Till en stor del av min sons liv.

Jag tänkte vara lite glad, melankolisk, eftertänksam och uppskattande på en gång. Inte
illa va? En speciell man fyllde just år. Jag tänkte jag skulle hålla lite tal.

I alla fulla fall, de flesta vet att jag har en son som har lite speciella behov och förutsättningar.
Dessa gör att min son har tillgång till en resurs på skolan han går. För både grabben och mig
och mamman är den här resursen en stor del av vårat liv. Han kanske inte har varit hemma
hos oss, han kanske inte finns där kvällstid, men betänk att den här mannen är den som faktiskt
spenderar och utvecklar vår son, största delen av sonens vakna tid.

Grabben fullkomligen älskar den här resursen och väldigt ofta blir pratet runt middagsbordet
om vad grabben och den här resursen har gjort under dagen, vad som har varit roligt,
vad som har varit mindre roligt och allt som hör dagen till.

Själv träffar jag den här resursen på morgonen, och på kvällen. På ett sått verkar
han likna mig. Han ger den informationen som jag behöver veta, kort och koncist,
inga krusiduller. Har det varit en dålig dag får jag veta det och varför det har varit
det. Har det varit en bra dag så får jag veta det istället. Om det har hänt något
som jag behöver veta, så får jag den informationen utan att behöva dra ut den.
Helt perfekt helt enkelt.

Den här mannen har en del att göra. Mycket för sjukdomar som har vandrat runt
på skolan under hösten, han har dessutom uttryckt en del oro över att han själv
har varit sjuk en del. Trots detta så känner jag en trygghet av att veta att min son
har en till människa i sitt liv som vill hans bästa. Som faktiskt vågar säga sin mening
om saker och ting och som står för sina ord.

Jag vill att denne man ska veta att jag tror inte att min son hade kunna haft
en bättre resurs och om någon ens vågar tala om att byta ut dig utan din egen
vilja, så kommer alla på våran ända att slåss med näbbar och klor för att du
ska få fortsätta vara en del i uppbyggnaden av den pojke som ska bli en man
så småningom.

Du vet det kanske inte idag, men jag hoppas att du i morgon vet
att både jag, min son och min fru uppskattar dig extremt mycket,
att vi litar på dig när det gäller utvecklingen både mentalt och socialt
av vår son.

För att korta ner det hela. Du är ovärdelig för vår familj helt enkelt.