På spaning efter den tid som flytt. (Sorry, Proust fans)

Jag satt här om dagen… och nej, jag läste inte min tidning, men jag funderade
på personer som jag faktiskt haft i min närhet över åren. Som på ett eller annat
sätt faktiskt har påverkat mig. Som varit med och format mig till den jag är idag,
och hamnade tillbaka i barndomen.

Innan jag fortsätter här vill jag faktiskt påpeka att jag kommer att använda
epitet som kanske inte är fullt politiskt korrekta idag, men det var så vi ungar
tänkte.

Jag växte upp i Krylbo. En del av Avesta kommun, och det fanns ett par
signifikanta gatuadresser som jag fortfarande kommer ihåg, och även till
en viss utsträckning vilka i bekantskapskretsen som bodde där. Jag bodde på
Ponsbach, det gjorde även Jocke som hade hörapparat och ett rätt häftigt temperament,
men som fortfarande var rätt schysst. Vi hade Almvägen. Där bodde bröderna Daniel
och Peter Axelsson, Sedan hade vi Järnvägsgatan. Där bodde flera personer
som jag kommer ihåg. Lars som gick i samma klass bland annat, och sedan
en kille som jag faktiskt mer eller mindre råkade bli bekant med.

Den här killen var inte riktigt riktigt som vi andra. Jodå, han klättrade och
hoppade och gungade på som alla andra ungar, men han var inte, som jag
tyckte då, särskilt kommunikativ. Jag fick ganska snabbt reda på att han
faktiskt var döv sedan födseln. Det var min första presentation till ett
“ordentligt” handikapp. Jocke med hörapparaten tänkte man ju liksom inte
på, för han klarade sig ju helt utan assistans i kommunikation med mera,
men Ronny hade inte riktigt samma tur.

Jag vet att jag ansågs lite udda av de flesta andra, och givetvis så även
Ronny, och det ska erkännas att även jag ibland gick över gränsen till
vad som kan anses vara korrekt. En av sakerna jag hade för mig, var
att använda mimik till att se ut som om jag gastade för full hals.
Ronnys reaktion på det hela var att han skrek. Han hade en röst och
han hade definitivt ett par fungerande stämband.

Jag kommer ihåg att han hade en äldre syster. Hon var ofta runt
ikring oss och försökte förklara för oss andra. Jag kommer ihåg då
att jag tyckte hon var vacker, men hon var ju äldre än alla oss andra
med flera år dessutom. Hon tecknade med Ronny och förde ibland
det vidare till oss andra. Såhär på äldre dar så ser jag den här dedikerade
systern som var så mån om sin bror att hon ofta valde bort sitt eget umgänge
för att hjälpa Ronny att umgås med oss andra barn.

Parkleken som fanns då anordnade en hajk kom jag ihåg. De flesta
av oss blev lite förvånade när Ronny var med, men jag var mest glad
innerst inne. Det fanns någon mer som egentligen kände innerst inne
att man inte hörde hemma. Jag minns att det var på den hajken som
jag lärde mig det första tecknet jag någonsin lärde mig i teckenspråk,
tecknet för “bada”.

Rätt som det var, var dock Ronny borta. Jag såg honom aldrig
igen. Inte heller hans syster. De få jag kände att jag faktiskt kunde
fråga, visste inte heller.

Nåväl. Jag har en del fler minnen av den här grabben som hade lätt till
ett leende i de flesta situationer och jag skulle med lätthet kunna
fylla på med många fler små minnen men jag tror att jag stannar strax.

Innan jag slutar har jag dock något jag vill säga till just Ronny. Om han
någon gång läser det här.

Förlåt för de gånger jag inte förstod, för de gånger jag inte tänkte till innan.
Tack för att du faktiskt orkade stå ut med oss andra, som kanske inte var
direkt snälla alla gånger. Tack för att du faktiskt var den större människan
och förlät när vi gick för långt. Tack för att du fick mig att förstå vad ett
handikapp innebär och tack för att du faktiskt lärde åtminstone mig,
att faktiskt försöka gå lite längre till att förstå att alla inte har samma
förutsättningar, men att man för den sakens skull inte behöver vara mindre
värd. Och tack Ronny, för att du accepterade mig som den jag var.