Jag var 25 år. Långtidsarbetslös med en icke slutförd gymnasieutbildning. Jag hade
visserligen en teknikerutbildning på fickan, men det var inte direkt gott om jobb då.
Jag gick på vad som då hette aktivitetsstöd, jag har numera ingen aning om vad det
heter men jag kommer ihåg att det innebar den ena aktiviteten efter den andra,
trots att det i grund och botten hela tiden var samma sak. Lyssna på personer som faktiskt hade
ett jobb, som kanske inte hade varit ute på arbetsmarknaden på många år, och dessa
skulle berätta hur man faktiskt sökte ett jobb. Jag var skeptisk kanske med all rätt,
kanske inte, vad vet jag. Jag kände mig rätt hopplös ska erkännas. Självförtroendet
var ganska långt ner i botten.
Att komma från mindre bruksorter var inte direkt någon hjälp när man flyttat in till storstaden. Min
dåvarande sambo studerade och arbetade samtidigt, något som satte en extrem press på henne
och samtidigt gav mig ett dåligt självförtroende. Jag ville bidra med mer än jag kunde.
Jag hade en kontaktperson på arbetsförmedlingen som jag minns väl, Ulrika Klintell.
Vi hade ganska långa diskussioner om vad jag kunde och inte kunde göra, och vad jag
framförallt hade för rädslor. Jag avskydde att prata i telefon, vilket stämmer även till
dagens datum, jag var extremt rädd för att arbeta med transaktioner. Jag visste att jag var
extremt dålig på att räkna. Enkla överslagsräkningar som normalt folk inte ens behöver tänka
på vred jag både en och två gånger på, och försökte att få det rätt, men det var ungefär hälften
rätt måste jag säga. Hon mottog i allafall informationen på ett bra och professionellt sätt,
vilket jag kan säga är bättre än de andra kontaktpersonerna jag haft att göra med på arbetsförmedlingen.
Jag hamnade på datorteket. Vi kan ju säga att efter att ha blivit utbildad serveradministratör och
nätverkstekniker, samt att ha ett skrattretande ECDL i baggaget så var själva datordelen inte
direkt utmanande. Utom kanske excel av någon anledning. Formler och annat som jag
aldrig kunde begripa ordentligt. Och givetvis, att skriva CV, att söka jobb och allt annat
som var en konstant röd tråd igenom det hela.
Under ett möte med Ulrika så släpptes det en mindre bomb.
Hon ställde frågan “Har du blivit utredd för dyskalkuli?”
Jag tappade hakan lite grann. Va! sitter människan och påstår
att jag är sjuk? Värt att nämnas är att det här var på 90-talet
och dyskalkuli var inte ett begrepp som användes särskilt mycket,
om ens alls. Jag talade om som saken var, att jag inte ens hade en aning
om vad det var, men fine, om hon ville ha en utredning från någon instans
och det kanske skulle hjälpa mig på något mystiskt sätt, så varför inte.
Det bokades en tid hos arbetsförmedlingens psykolog. Oh nej, kommer jag
ihåg att jag tänkte. Någon mer som vill gräva i hur jag fungerar. Men jag
bet ihop. Jag minns inte riktigt hur diskussionerna gick om jag ska vara
ärlig. Jag kommer ihåg att psykologen frågade en massa frågor om mig,
hur min skolgång var, hur jag kände inför än det ena, än det andra och det
bokades en ny tid. Psykologen varnade mig att det skulle ta tid, och det
skulle vara tufft. Det skulle dessutom ta flera möten. Ok, jag har inte direkt
något annat att syssla med.
Psykologen hade rätt i att det var tufft. Det var tuffare än något jag hade gått
igenom i min skolgång eller på de ströjobb jag hade haft. Det var fråga på
fråga, test på test. Vad saknas i den här bilden? Hur ser den här kuben
troligast ut från andra hållet, med mera. Jag kan inte för mitt liv komma
ihåg alla frågor och saker som kollades, jag vet att jag var helt slut
efter första sessionen. Den andra var etter värre måste jag säga.
En sak sitter fast i mitt minne. Ett av de tester vi gjorde var lite som ett
memoryspel, fast med skillnaden att saker skiljde sig på varje bild.
Den sista bilderna kunde jag för mitt liv inte se skillnader på.
När jag frågade, så fick jag inte veta heller. Inte på ett snäsigt sätt, utan
för att resultat i andra tester inte skulle påverkas.
Jag minns att jag var ett vrak efter den dagen. Jag gick hem och det var
helt slut och lade mig direkt ner på soffan och somnade.
Det gick någon vecka utan att jag hörde ett ljud. Rätt som det var
ringde telefonen. Jag svarade som vanligt och det var psykologen
som ringde. Han undrade om jag kunde ta mig ner till arbetsförmedlingen
under morgondagen. Självklart. Jag både ville och inte ville veta ifall
alla tester och frågor hade gett något resultat.
Minns nästan inget från den dagen ska erkännas, lite fragment från mötet mest. Jag skulle tro att
det var lite väl emotionellt omtumlande, och jag ska förklara varför. Jag lovar.
Vi samlade ihop oss i ett litet mötesrum, jag och psykologen. Psykologen hade en sådan där röd
pamflett som han öppnade och lade på bordet. Han tittade först på papperen, sedan på mig.
Med en allvarlig min talade han om vad alla testresultat hade visat. Jodå, jag hade visst dyskalkuli.
Tydligen ganska “grov” om man kan kalla det så, vad som även framkom var att jag på grund av
detta troligen, hade ett extremt dåligt korttidsminne. Ingen större överraskning kan jag säga, men
nu fanns det mer än bara mina misstankar om problem med minnet. Jag visste inte riktigt
vad jag skulle göra med informationen. Det kom lite mer från psykologen, men jag kunde inte
riktigt registrera den.
Det var när jag satte foten utanför arbetsförmedligen som det slog mig. Ni vet den där
typiska flashback-scenen i filmer där personens ansikte zoomas in. Det kändes lite så.
Jag gick snabbt över gatan in i parken mitt emot och satte mig ner på en bänk. Jag minns
att den var blöt men det spelade ingen roll. Det regnade, det var vår och fortfarande lite kyligt
men jag brydde mig inte.
Jag kände mig väldigt tom just då, och utan förvarning kom alla minnen fram.
Min far, som löser större ekvationer utan annan hjälp än en penna som inte
förstod varför jag inte klarade matten. Min mor som insisterade på att “det finns genvägar
för allt, det gäller bara att lära sig” Lärare på skolan som noterade att jag gjorde bra
ifrån mig på alla sätt utom just med siffror, och konstaterade att jag antagligen bara
var lat. Mitt eget konstaterande att jag helt enkelt var korkad.
Det var nog det sista som kändes mest. Här satt jag, en “vuxen” man på 25 år, på en
blöt parkbänk i regnet, och tårarna rann ner för kinderna obehindrat. Alla dessa
gånger jag förbannat min egen oförmåga att komma ihåg de enklaste sakerna som
mitt eget telefonnummer. Hur man räknade ut pi, allt helt enkelt. En stor del av
mitt liv var uppbyggt just runt den oförmågan att processa siffror.
Helt plötsligt såg arbetsmarknaden annorlunda ut för mig. Framförallt blev kraven jag hade
på mig annorlunda. Jag började på komvux. Där kom ett till hinder. Jag lyckades komma in i
en grupp för matte med särskilt behov. En underbar lärare som heter Sigyn hjälpte till, var
tålmodig och fanns till hands, saker fungerade. Förutom att jag fick göra om samma saker
dag efter dag efter dag efter dag. Helt enkelt nöta in saker. MEN det stora hindret var
ekonomin. Då var reglerna att man var tvungen att läsa ett visst antal poäng för att
få studiestöd. Matten jag läste räckte inte. Jag var tvungen att ta flera saker. Detta
gjorde att matten åter igen blev lidande. Jag kände hur saker gled ur minnet, även om
jag faktiskt under en period trivdes på komvux. Jag gav upp. Gick tillbaka till att
vara arbetslös. Kände mig mera värdelös än tidigare och tappade egentligen orken
för allt.
Åter igen fick jag Ulrika som kontaktperson, även om vi sällan träffades, men
jag måste faktiskt tacka henne. Hon skickade ett krav om att jag skulle söka på ett specifikt
jobb som gick via proffice. Jag tänkte som så att fine, det lär ju i allafall ge lite pengar
så att ekonomin hämtar sig lite. Jag fick det jobbet, och fortsatte därifrån. Jag har fortsatt
sedan dess. Att arbeta med mig själv, att utvecklas på alla områden jag kan och acceptera
det jag inte kan förändra. Jag bara önskar att fler förstår vilken kamp det är internt att
inte kunna hantera saker som andra kanske anser självklara. Jag önskar att en sådan
här upptäckt kanske hade upptäckts tidigare, så att jag hade haft en bättre möjlighet.
Men. Nu är det som det är, och det enda man kan göra är att göra det bästa av det helt enkelt.
