by zutgorak | Sep 12, 2013 |
Vad är det med folk? Kan man inte erkänna sina egna tillkortakommanden utan att
man tar till en jävla bokstavskombination eller diagnos och säger att “Jo, jag har ju
X, men jag har inte fått det på papper av en läkare/psykolog/whatever”
Jag har fel på sköldkörteln, därför är jag överviktig, jag har fel på ämnesomsättningen
och därför är jag överviktig, jag har dyslexi så därför stavar jag som en kratta, jag
kan inte få betyg i matte, för jag har dyskalkuli, men jag har inte fått det dokumenterat.
Nej, du har fan i mig inte X du skyller på X för att det är helt jävla enkelt enklare än
att inse att du inte är perfekt.
Vet ni vad. Jag HAR dyskalkuli, jag är även fått det utrett av terapeuter och psykologer.
Vill du veta mer? Jag har FLERA bekanta som har aspbergers, som har ADHD, som
har vad det vara må. Jag tänker inte gå runt och säga att diagnoserna inte finns, för
det gör dom. Men fram tills att du fått det utrett, så är det helt enkelt så att du inte
vet, och du kan inte heller skylla på det. Du kan misstänka det, men du ska inte säga
att “så är det” innan du vet.
Alla visste att jorden var universums center tidigare. Alla visste att jorden var platt.
Nu är det utrett. Folk vet bättre.
Jag avskyr att folk självdiagnostiserar sig, utan något som helst läkarunderstöd och
sedan lever under den devisen på falska pretenser och helt enkelt skyller en egen
lathet, social oförmåga eller andra saker på just deras helt egenställda diagnos.
Misstänker du att ditt barn har ADHD, att barnet har aspberger. Undersök det.
Säg inte att barnet har det istället för att se till att barnet har en uppfostran.
Skyll inte på något abstrakt begrepp innan du vet att det begreppet faktiskt bör
appliceras på dig eller dina barn eller vem det än vara må i din umgängeskrets.
Som förälder känner du troligen ditt barn bäst, men någon psykolog eller psykiatriker
är du nog inte. Så slute slänga diagnoser till höger och vänster bara för att försöka
ursäkta ett icke acceptabelt beteende eller okunskap.
När du har fått saken utredd, ta reda på vilka hjälpmedel som finns, det finns en hel del
för de flesta problem. Lär dig leva med det. Acceptera det, men använd det för fan inte
som en ursäkt.
by zutgorak | Sep 11, 2013 |
Ska det vara så in i helvete svårt att skaffa lite A: ryggrad att våga säga ifrån, och B: lite tid
att faktiskt ha saker i åtanke.
Är det så att egentligen, så är svenska folket egentligen, 95% av dom i allafall, inte har bättre möjlighet att
fokusera på – och komma ihåg saker, längre än ALLA som har diagnostiserats med ADHD?
Vi _VET_ att FRA skickar saker till andra länder, många
(däribland jag och nästan alla andra i piratpartiet)
har förklarat i detalj vad som sker bakom dessa låsta
dörrar på Försvarets Radio Anstalt, både i tekniska
och mindre tekniska termer, men lik förbaskat stoppar
gemene man huvudet i sanden!
Kan det vara så att vi har reducerat större delen
av befolkningens intelligens till ungefär densamma
som en skock får som bräker tills dom upptäcker
gräset, för att genast börja beta och tappa all form
av minne av vad som egentligen har skett?
En massaker på en skola! Huvaligen! Det var extremt hemskt, vad synd om alla barn, lärare, föräldrar
med mera… vart gjorde jag av mina nycklar?
Är vi inte bättre än så? Kan vi inte hålla uppmärksamheten på vad som sker i vårat egna samhälle?
Kan vi inte ens tänka själva?
När SIUN “prickar” FRA gång efter en annan, när till och med utländska parter blir irriterade på våran
egen försvarsmakt? Har inte våra intrång gått för långt då? Hur länge dröjer det innan någon av de
som faktiskt BORDE övervakas kommer fram till att jo, men eftersom Sverige förser USA med information
så är det ett validerat mål.
Ska vi måla en fet bullseye på ryggen på en gång?
Jag menar, vi sticker inte bara ut näsan, vi kommer
kutandes i en mankini i regnbågsfärg, ger fingret till
både arabvärlden och ryssarna, visar röven och försöker
gömma oss i en papplåda och HOPPAS att Onkel Sam
kommer att hjälpa oss.
Vad fan var det som hände med den svenska tigern?
Jo, det är jävligt enkelt! Den blev kopplad av just Onkel
Sam och används nu som avelskatt.. måhända att det är
en hane, men av Onkel Sam används den som om den
vore en hona….
by zutgorak | Sep 9, 2013 |
Jag vet att det har förkommit fildelning “old-style” vid några evenemang, men
varför inte driva det till sin spets? Nu har jag inte den blekaste susning på hur man
ska lösa det hela, men låt oss ponera att man kan få det här att funka.
Vi tar en varuautomat, en bandrobot och en PC/Mac som är kopplad till flertalet
usb-hubbar, som mynnar ut i en varuautomat. I varje “fack” finns en arm
för en bandrobot. Man köper en låda packad med USBminnen av en typ
som bandroboten kan förstå att placera i en USB-slot. Man behöver egentligen
ha mer än kanske 8 fack eller så, men säg att varje fack i sig är en kategori.
Bilder, Musik, Film, Spel, Mjukvara för PC, Mjukvara för Mac, med flera.
Gå till varuautomaten, klicka på din kategori, och betala självkostnadspris
för USB-minnet. USB-minne laddas med random “vara” av vald kategori,
med andra ord, du vet inte riktigt vad du får egentligen, förutom ett X Gb
stort USB-minne.
Låt säga att du väljer musik.
Du kan å ena sidan få ett USB-minne med en diskografi med Johnny Cash,
eller lika gärna ett band som ännu inte hör till en skivbolagsdinosaurie.
Vore inte det lite kul?
Ponera att det fylls in iMDB top 250 som filmer.
Du kan antingen få en klassiker av Kubrik, som någon 60-talskomedi.
Det enda som du egentligen vet att du får, förutom USB-minnet, är
en bit kultur som har uppskattats av människor före dig, och som troligen
kommer att uppskattas efter dig.
Vill du inte ha det, tja, formattera USB-minnet och du har det kvar.
För gudarna ska veta att det har hänt att jag vrålat med bilen ner till ICA Maxi
för att snabbt få tag i ett USB-minne för något galet projekt eller akutbackupav någon stackars dator.
by zutgorak | Aug 29, 2013 |
I know, I know. I have said that I am going to write in Swedish, however this post is not intended
for a Swedish reader. This is actually an open letter to someone who has actually helped me, without
knowing it.
Lets face it. I am overweight. I have been so for many years and I still am. However, I have now spent quite
a long time with a few shorter off periods by going to the gym. Let me explain what keeps me motivated
to keep pushing it.
It started with a wish to actually loose a few extra pounds, by simply starting to move my fat ass
and the only ways I know how to do that is either running (not a real feasible option with these
excess kilos) Cycling (my bike is bad as hell, and I actually almost have to pedal to keep momentum
when going downhill, so that is even less of an option) or hitting the gym.
Having no technique whatsoever left from my old gym days was a problem though. So I brought
a friend with me who has managed to get into a really good shape from when I first met him.
We started working out together as much as our schedules permitted, but every other day worked
quite nicely for the both of us. Now, he got another job, he doesnt even work in the same town
as me, wich made the lunch workout kinda hard, and seeing that I have some issues with family
and kids that takes a lot of my evening time, the going was tough to say the least, and I started
to skip more and more often.
I used pretty much every bad excuse there was to not go down to the gym, but I managed
once in a while at least.
I searched a lot on the internet for information, training programs etc etc, mostly to learn more
and thats when I found “stronglifts 5×5”
Now, I must admit, I cheated some in the start. Not as you might expect though, but rather the
other way around. I like to feel the workout, even though I was not in any shape to speak of.
So I increased the weights and got sore as hell, I could hardly walk. I should have followed
the increments calculated, but one of my major flaws is that I am so boneheaded stubborn
that I really kept going. I waited until the soreness was at least bearable, although not
gone, and did the same thing, over and over and over again. It took energy, it took time,
and also, my coworkers got a lot of laughter seeing me trying to traverse a simple set of
stairs.
Now, even I can see the hilarity of that to be honest. “I can’t count the times I
yelled : Silence wench! to the economyassistant at work, although I always
did it with a smile and a laugh, so no hard feelings in either direction.
Anyhow. This guy who runs the stronglifts site, Mehdi, is doing salespitches
via mail, to join his Stronglifts inner circle. I would really love to, but my
finances really doesnt allow it. I prioritize my gym membership before an
inner circle membership (this in itself should show you how my mentality
gradually has shifted) But, as he makes those salespitches, he also gives
hints and tips all the time.
Those hints and tips are handy, they keep me going to the gym. They keep making me to push
myself a little bit further every time I hit the weightstand.
Let me give you a little showdown of how my starting weightlifting skills was.
My deadlift was a meager 80 kilos. At that, I could pull 5 sets with 5 lifts and I was really
in a state afterwards. My squats was at 60 kilos.
It is now 7 months or so since I started getting Mehdis mails.
I deadlift 180 kilos wich is more then double,
I squat 130 kilos, wich is also more then double, and on both, i do 5 sets with 5 lifts in each set.
I would call that an improvement.
I still have my fat. I am no model, and I never will be, but now, I am at that point where I can actually
do more then 3 different manouvers when I go to the gym. I do 4 different manouvers and finish off
on the excersize bike just for good measure.
I made new friends that also gives me tips on training, albeit I only see them at the gym, but
its still fun to speak about and hear about their and my progress.
So to you, Mehdi, I say this. I may not be a paying member of the Stronglifts inner circle, but
you still make a difference. Maybe if and when I get a raise, I will be a paying member.
If you hit the gym and havent checked the stronglifts site, do so. It is worth the time, trust me.
by zutgorak | Aug 22, 2013 |
Eller, ja, inte jag, men väldigt många är det.
Det finns liksom en form av anonymitet på nätet, måhända en inbillad sådan, (mer om det någon annan gång)
som gör att en del personer helt tappar sitt konsekvenstänk och sin medmänsklighet.
Tänk dig själv att på en daglig basis gå fram till en möjligen vilt främmande person
och rätt i denna personens öra vråla “hora!” “Du borde skjutas snarast möjligt”. Jag är,
och hoppas att andra med mig faktiskt har fått lite uppfostrat i hur man för sig i
det vardagliga livet. Att man har ett artikulerat tal med markerade kadenser
och ett åtföljande kroppsspråk som antyder artighet och öppenhet. Att man, om man
helt enkelt inte tål en person eller personens åsikter helt enkelt tar avstånd från
dessa utan att för den sakens skull bete sig som om det vore ett religiöst krig på
full skala. (för övrigt är religiösa krig samma sak som 5-åringar i sandlådan: Min gud
är bättre än din! : NÄ! och sedan repetition)
Jag tillhör den generationen som var i tonåren när 33.6
modemen hamnade i var mans hus, och jag vet inte, det
kan vara en generationsgrej, men nedlåtande kommentarer
och mordhot har jag inte sett från “min internetgeneration”.
Om jag inte gillar en åsikt på ett forum, så bemöter jag det
med fakta, eller helt enkelt låter bli att svara.
Mata inte trollen heter det ju.
Det heter även “Bråka inte med idioter, dom drar ner dig till
sin nivå och slår dig med erfarenhet” och det stämmer lite
också. Hur ska mina åsikter respekteras om jag nedlåter
mig själv till att kasta mig huvudstupa in i en virtuell
pajkastning med en individ som jag troligen aldrig kommer
att möta, att jag sänker min egen intellektuella nivå till en
5-åring som har lärt sig att skriva fula ord på ett tangentbord.
Kommentarer som kommer in kan vara av varierande art. Anspela på kön, försöka att
använda härskartekniker som förminskning eller rent av hotande med fysiskt våld
men dom har alla en sak gemensamt. Brist på konsekvenstänk.
Personen som har skrivit den svavelosande kommentaren har inte tänkt på konsekvenserna
i sitt handlande… alls.
Vad får det för konsekvenser, ja, det beror lite på vem som sitter på andra sidan skärmen
så att säga. Jag pratade nyligen med en vän vars son har en sida via ask.fm där man anonymt
kan ställa frågor. Tydligen hade sonen fått ta emot ett par ganska otrevliga mordhot
via frågefälten och han hade tagit illa vid sig. Hur tänkte man när man skrev hotet?
Tänkte man att “det här är ett kul skämt” eller tänkte man över huvud taget?
OM man tänke på det som ett skämt, placera samma hot i det verkliga livet. Tänk
dig att någon som du inte känner skulle säga samma sak till dig? Skulle du skratta
och tycka att “ha ha, det var roligt, fortsätt för all del” eller skulle du tycka att det var
obehagligt? Jag tror nog att du svarar det senare.
Är det humor att göra en annan människa obekväm, ledsen, kanske till och med rädd?
Vad hände med ömsesidig respekt? Har dethelt fallit bort ur medvetandet eller kan
det vara så att man anser att det inte behövs eftersom man inte ser människan på andra
sidan?
Personligen tycker jag att den tonen som man har mot sina medmänniskor i samhället,
den tonen borde man även ha när man kryssar runt på det hav som är internet.
För risken finns att det blir din båt som blir attackerad härnäst. Att ditt skepp
blir bombat med tusentals kanonkulor märkta med förolämpningar
Det spelar ingen roll om ditt skepp är en atlantångare eller en optimistjolle.
Din båt står bara pall för så pass mycket, och det hjälper inte att skjuta på andra,
det ända som händer är att din båt för en period blir lättare, men det gör den också
ostabil. Nej, våga lyfta på hatten och hälsa på dina medseglare istället, så kanske
du kan få bärgningshjälp när det behövs, istället för att behandla dina medseglare
som farthinder.
