På spaning efter den tid som flytt. (Sorry, Proust fans)

Jag satt här om dagen… och nej, jag läste inte min tidning, men jag funderade
på personer som jag faktiskt haft i min närhet över åren. Som på ett eller annat
sätt faktiskt har påverkat mig. Som varit med och format mig till den jag är idag,
och hamnade tillbaka i barndomen.

Innan jag fortsätter här vill jag faktiskt påpeka att jag kommer att använda
epitet som kanske inte är fullt politiskt korrekta idag, men det var så vi ungar
tänkte.

Jag växte upp i Krylbo. En del av Avesta kommun, och det fanns ett par
signifikanta gatuadresser som jag fortfarande kommer ihåg, och även till
en viss utsträckning vilka i bekantskapskretsen som bodde där. Jag bodde på
Ponsbach, det gjorde även Jocke som hade hörapparat och ett rätt häftigt temperament,
men som fortfarande var rätt schysst. Vi hade Almvägen. Där bodde bröderna Daniel
och Peter Axelsson, Sedan hade vi Järnvägsgatan. Där bodde flera personer
som jag kommer ihåg. Lars som gick i samma klass bland annat, och sedan
en kille som jag faktiskt mer eller mindre råkade bli bekant med.

Den här killen var inte riktigt riktigt som vi andra. Jodå, han klättrade och
hoppade och gungade på som alla andra ungar, men han var inte, som jag
tyckte då, särskilt kommunikativ. Jag fick ganska snabbt reda på att han
faktiskt var döv sedan födseln. Det var min första presentation till ett
“ordentligt” handikapp. Jocke med hörapparaten tänkte man ju liksom inte
på, för han klarade sig ju helt utan assistans i kommunikation med mera,
men Ronny hade inte riktigt samma tur.

Jag vet att jag ansågs lite udda av de flesta andra, och givetvis så även
Ronny, och det ska erkännas att även jag ibland gick över gränsen till
vad som kan anses vara korrekt. En av sakerna jag hade för mig, var
att använda mimik till att se ut som om jag gastade för full hals.
Ronnys reaktion på det hela var att han skrek. Han hade en röst och
han hade definitivt ett par fungerande stämband.

Jag kommer ihåg att han hade en äldre syster. Hon var ofta runt
ikring oss och försökte förklara för oss andra. Jag kommer ihåg då
att jag tyckte hon var vacker, men hon var ju äldre än alla oss andra
med flera år dessutom. Hon tecknade med Ronny och förde ibland
det vidare till oss andra. Såhär på äldre dar så ser jag den här dedikerade
systern som var så mån om sin bror att hon ofta valde bort sitt eget umgänge
för att hjälpa Ronny att umgås med oss andra barn.

Parkleken som fanns då anordnade en hajk kom jag ihåg. De flesta
av oss blev lite förvånade när Ronny var med, men jag var mest glad
innerst inne. Det fanns någon mer som egentligen kände innerst inne
att man inte hörde hemma. Jag minns att det var på den hajken som
jag lärde mig det första tecknet jag någonsin lärde mig i teckenspråk,
tecknet för “bada”.

Rätt som det var, var dock Ronny borta. Jag såg honom aldrig
igen. Inte heller hans syster. De få jag kände att jag faktiskt kunde
fråga, visste inte heller.

Nåväl. Jag har en del fler minnen av den här grabben som hade lätt till
ett leende i de flesta situationer och jag skulle med lätthet kunna
fylla på med många fler små minnen men jag tror att jag stannar strax.

Innan jag slutar har jag dock något jag vill säga till just Ronny. Om han
någon gång läser det här.

Förlåt för de gånger jag inte förstod, för de gånger jag inte tänkte till innan.
Tack för att du faktiskt orkade stå ut med oss andra, som kanske inte var
direkt snälla alla gånger. Tack för att du faktiskt var den större människan
och förlät när vi gick för långt. Tack för att du fick mig att förstå vad ett
handikapp innebär och tack för att du faktiskt lärde åtminstone mig,
att faktiskt försöka gå lite längre till att förstå att alla inte har samma
förutsättningar, men att man för den sakens skull inte behöver vara mindre
värd. Och tack Ronny, för att du accepterade mig som den jag var.


På spaning efter den tid som flytt. (Sorry, Proust fans)

Jag satt här om dagen… och nej, jag läste inte min tidning, men jag funderade på personer som jag faktiskt haft i min närhet över åren. Som på ett eller annat sätt faktiskt har påverkat mig. Som varit med och format mig till den jag är idag, och hamnade tillbaka i barndomen. Innan jag fortsätter här vill jag faktiskt påpeka att jag kommer att använda epitet som kanske inte är fullt politiskt korrekta idag, men det var så vi ungar tänkte. Jag växte upp i Krylbo. En del av Avesta kommun, och det fanns ett par signifikanta gatuadresser som jag fortfarande kommer ihåg, och även till en viss utsträckning vilka i bekantskapskretsen som bodde där. Jag bodde på Ponsbach, det gjorde även Jocke som hade hörapparat och ett rätt häftigt temperament, men som fortfarande var rätt schysst. Vi hade Almvägen. Där bodde bröderna Daniel och Peter Axelsson, Sedan hade vi Järnvägsgatan. Där bodde flera personer som jag kommer ihåg. Lars som gick i samma klass bland annat, och sedan en kille som jag faktiskt mer eller mindre råkade bli bekant med. Den här killen var inte riktigt riktigt som vi andra. Jodå, han klättrade och hoppade och gungade på som alla andra ungar, men han var inte, som jag tyckte då, särskilt kommunikativ. Jag fick ganska snabbt reda på att han faktiskt var döv sedan födseln. Det var min första presentation till ett “ordentligt” handikapp. Jocke med hörapparaten tänkte man ju liksom inte på, för han klarade sig ju helt utan assistans i kommunikation med mera, men Ronny hade inte riktigt samma tur. Jag vet att jag ansågs lite...

Livsförändringen

Jag var 25 år. Långtidsarbetslös med en icke slutförd gymnasieutbildning. Jag hade visserligen en teknikerutbildning på fickan, men det var inte direkt gott om jobb då. Jag gick på vad som då hette aktivitetsstöd, jag har numera ingen aning om vad det heter men jag kommer ihåg att det innebar den ena aktiviteten efter den andra, trots att det i grund och botten hela tiden var samma sak. Lyssna på personer som faktiskt hade ett jobb, som kanske inte hade varit ute på arbetsmarknaden på många år, och dessa skulle berätta hur man faktiskt sökte ett jobb. Jag var skeptisk kanske med all rätt, kanske inte, vad vet jag. Jag kände mig rätt hopplös ska erkännas. Självförtroendet var ganska långt ner i botten. Att komma från mindre bruksorter var inte direkt någon hjälp när man flyttat in till storstaden. Min dåvarande sambo studerade och arbetade samtidigt, något som satte en extrem press på henne och samtidigt gav mig ett dåligt självförtroende. Jag ville bidra med mer än jag kunde. Jag hade en kontaktperson på arbetsförmedlingen som jag minns väl, Ulrika Klintell. Vi hade ganska långa diskussioner om vad jag kunde och inte kunde göra, och vad jag framförallt hade för rädslor. Jag avskydde att prata i telefon, vilket stämmer även till dagens datum, jag var extremt rädd för att arbeta med transaktioner. Jag visste att jag var extremt dålig på att räkna. Enkla överslagsräkningar som normalt folk inte ens behöver tänka på vred jag både en och två gånger på, och försökte att få det rätt, men det var ungefär hälften rätt måste jag säga. Hon mottog i allafall...

Funderingar, funderingar, scam och spam eller inte?

Ok, jag skriver inte ofta, av flera randiga och rutiga skäl egentligen. Tid, ork, lust med mera, men jag försöker att underhålla alla siter jag sitter på, det är nu en del, men ok. Idag fick jag dock ett mail som var lite utöver det vanliga måste jag säga. Inte att det var förolämpande eller sådant, utan mer att det fick mig att tänka till lite. En person på en mediafirma har skickat ett mail, via denna siten, om att få mig att skriva en artikel åt en av deras klienter. Med andra ord ett, som det så fint heter “sponsrat inlägg”. Nu väcker det flera frågor i sig själv, och de som känner mig, vet att jag inte kan låta bli att rota i saker och ting bara för att se ifall mina misstankar stämmer eller att jag helt enkelt har blivit för cynisk i mitt tänkande. Min grundinställning till sådana här saker är ganska enkel egentligen. Jag utgår hela tiden från att sådana erbjudanden helt enkelt är antingen spam, eller ett försök till en scam. Sedan att jag inte riktigt vet hur endgame för det ser ut, är en annan femma helt och hållet. Så, jag läser mailet först rakt igenom en gång. Sedan en gång till lite mer analyserande. Erbjudandet lockar, det ska sägas, men miljontals dollar från Nigera är ju ganska lockande det med, trots att en normal funtad person förstår att det aldrig lär hända. I alla fulla fall, för det första, så ska brevet komma från en mediabyrå som specialiserar sig för onlinemarketing. Jag tänkte börja med att lite tips till den som...

Till en stor del av min sons liv.

Jag tänkte vara lite glad, melankolisk, eftertänksam och uppskattande på en gång. Inte illa va? En speciell man fyllde just år. Jag tänkte jag skulle hålla lite tal. I alla fulla fall, de flesta vet att jag har en son som har lite speciella behov och förutsättningar. Dessa gör att min son har tillgång till en resurs på skolan han går. För både grabben och mig och mamman är den här resursen en stor del av vårat liv. Han kanske inte har varit hemma hos oss, han kanske inte finns där kvällstid, men betänk att den här mannen är den som faktiskt spenderar och utvecklar vår son, största delen av sonens vakna tid. Grabben fullkomligen älskar den här resursen och väldigt ofta blir pratet runt middagsbordet om vad grabben och den här resursen har gjort under dagen, vad som har varit roligt, vad som har varit mindre roligt och allt som hör dagen till. Själv träffar jag den här resursen på morgonen, och på kvällen. På ett sått verkar han likna mig. Han ger den informationen som jag behöver veta, kort och koncist, inga krusiduller. Har det varit en dålig dag får jag veta det och varför det har varit det. Har det varit en bra dag så får jag veta det istället. Om det har hänt något som jag behöver veta, så får jag den informationen utan att behöva dra ut den. Helt perfekt helt enkelt. Den här mannen har en del att göra. Mycket för sjukdomar som har vandrat runt på skolan under hösten, han har dessutom uttryckt en del oro över att han själv har varit sjuk...

Mobildata

Svenska mobiloperatörer är ett aber. Jag kan inte säga annat. Vi har tillgång till LTE, eller 4g i dagligt tal vilket är ett riktigt snabbt mobilt bredband, inte tu tal om saken. Det smäller till så är vi framme där vi hade tänkt surfa. Jättenice. Utvecklingen går framåt…. eller INTE. Jag vet inte riktigt hur ni har det med er telefon, men min används rätt bra och det kräver en del. Låt oss titta lite vad jag behöver. Jag behöver en bra skärm som visar det jag vill se. Check på den. Jag behöver processor, ram, lagring. Check på alla dom. Se, det går framåt. Rätt bra också och allt detta utan att behöva skapa flamewars om Android VS iOS. yay! Vad mer då? Jo, jag behöver täckning. Bra sådan dessutom. Check. Jag bor i en storstad så det problemet är näst intill obefintligt. Jag behöver lite hastighet i uppkopplingen. Jodå, min telefonlur klarar minsann LTE utan problem. Jag behöver en dataplan… TVÄRNIT! Nu får jag lägga en liten brasklapp här. Jag använder Tele2. Säga vad man vill om den saken, så det är där min erfarenhet ligger. Därav kommer jag även använda dess priser. Sorry gänget, men kängan är till de som sätter priserna, inte säljarna, kundtjänst med mera. Kolla in följande:   1. google.se 86.9 % -0.0 % 2. facebook.com 69.4 % -2.2 % 3. google.com 50.1 % +1.0 % 4. youtube.com 48.2 % -3.2 % 5. live.com 41.4 % +0.0 % 6. aftonbladet.se 39.9 % -0.3 % 7. wikipedia.org 34.4 % -1.5 % 8. swedbank.se 31.3 % +4.7 % 9. expressen.se 28.0 % +1.8 % 10....

One hit wonders

Who let the dogs out! Woof Woof Woof. En pina, men likväl en hit. Ingen kan väl glömma hur det lät egentligen. Det var inte direkt svårt att förstå att de här grabbarna skulle bli ett one hit wonder om deras “låtar” lät såhär, men uppenbarligen var det någon som gillade vad de hörde.Om det sedan var ordentliga lyssnare eller skivbolagsdirektörer tänker jag låta vara osagt, men pengar verkar dom ha tjänat.     Eller varför inte den man som rätt som det var fann att han hade blivit en viral framgång, utan att ha försökt, och med material som var lika gammal som gatan utanför, Rick Astley, som aldrig någonsin skulle både det ena och det andra. Vart vill jag komma med det här då? Jo, det har varit en hel del one-hit-wonders genom tiderna, jag själv tycker att Sir MixALot’s “Baby got back” är en av de större, tillsammans med “Take on me” av “Aha” Men jag är säker på att jag missar rätt många. Frågan kom upp lite grann på kontoret efter en del diskussion och jag tror att frågan i sig är ganska öppen för förslag. Vad tycker ni? Vilken låt och artist kommer in i skallen på dig när du hör just orden One Hit Wonder? Lämna en kommentar. Om det blir många så kan jag fixa i ordning en liten...

Vänskap

Ett ord. Ett litet litet ord egentligen, med en riktigt stor innebörd som inte går att definiera hur som helst utan det blir ett mindre uppslagsverk bara av förklaringen av ordet. Det är dessutom så subjektivt. Vad jag anser vänskap är, skiljer sig markant åt vad någon annan har för definiering. Varför tänker jag då på det här. Jo, låt mig dra en kort bakgrundshistoria. Det är ganska sent på kvällen, och telefonen min piper. Det är en av mina närmare vänner. Hon verkar lite upprörd och jag tänker att nu har det hänt något. Jag blir genast fullt alert och beredd på att kasta mig in i bilen för att åka över till henne för att hjälpa till eller finnas som stöd ifall det skulle behövas. Det visar sig att hon oroar sig över att hon inte skulle vara en god vän. Ja, i följd till texten ovan så kan ni ju själva tänka hur jag kände. Min första tanke var “va, har hon blivit knäpp?” Men det kan man ju inte bara kasta ur sig hur som helst. Speciellt inte till någon som verkar som om dom bara har ett par andetag till gråten. Jag tror att jag för ett par sekunder tappade talföret helt men jag är inte riktigt säker. Vad skulle jag säga här som faktiskt skulle visa att jag inte tycker att så är fallet? Jag menar…. Jag tycker inte att personen är en dålig vän. Tvärtom. Det visar sig att en tredje part har talat om för den här tjejen att eftersom person 2 sällan hörde av sig till part 3, så var...

Grottmannen Gwargh!

Det bor en grottman i mitt hus. Jag möter honom varje morgon. Han grymtar lite, staplar förbi mig utan att hälsa, verkar inte ens se mig. Enstaviga grymtningar är det enda man kan hoppas att få som konversation. Han är en egoistisk jävel, eller, kanske inte. Snarare extremt enkelspårig och bunden vid sina egna tankebanor. Om något inte passar in i hjulspåren får det helt enkelt stanna kvar vid dikeskanten med lång näsa. Lite modern har han i allafall blivit. Han kan sköta en kaffebryggare, fast det är med nöd och näppe måste jag säga. Det är inte alltid som vattnet hamnar där det ska, det är inte alltid som knappen trycks in ordentligt så att den startar, men han gör i allafall så gott han kan. Vad som sedan sker är smått underligt, för i takt med att innehållet i kaffekoppen försvinner, så gör även Gwargh det. Han liksom tynar bort in i glömskan. Kvar står jag själv, med två ungar farandes runt fötterna och undrar varför den där grottmannen inte kan banka lite hyfs i ungarna så att dom får på sig skorna någon...

Tiggeri tiggera tiggerallanlej

Om ni, liksom jag, bor i en större stad så har ni sett dom. Kanske inte lagt märke till dom, men de finns ändå där. Dessa människor som sitter med sina pappmuggar och på extremt bruten engelska yttrar ett ynkligt “please” och sträcker fram muggen. Det är lite retligt. Inte att dom finns, inte att dom sitter där inte ens att de tilltalar folk. Inget av det är retligt. Det som är retligt är att man till 99% aldrig ger något. Antingen har man inga pengar löst vilket är fullt förståeligt i dagens samhälle, eller så kanske man anser att dom inget ska ha eller kanske, bara kanske, tänker man som jag gör. Du har läst i allsköns tidningar om den organisationen som tvingar folk till tiggeri och sedan tar deras pengar. Hur vet jag att mina pengar inte går dit? Vill jag stödja en sådan organisation egentligen? Jag vill inte det. Men om jag ger något, så finns det inte ett endaste sätt för mig att veta om det går till en fattig familj, eller om pengarna genast skickas till någon annan och den stackaren som nyss fått ett par kronor blir av med dom och får fortsätta tigga för att kanske få ett mål mat. Så, jag vandrar förbi, tänker lite skyldigt att, under andra omständigheter kanske det hade varit någon jag kanske känt, eller rent av kanske...

Fylleblogga

Egentligen kanske det här är rätt dumt. Att skriva när man är rejält på lyset. Men skit samma egentligen. Jag har stavningskontroll på bloggen. Just nu står det kvinnor i mitt vardagrum som sjunger “sandra – Maria Magdalena” för full hals och jag har satt mig framför datorn för att skriva lite granna. Jag tror att att jag fått nått slags beroende av singstar. Varje gång det festas lite här omkring så dyker singstar fram och det vrålas för full hals, men oavsett vilket, skoj har vi. Det må så var att vi låter hellre än bra, men man kan ha sämre kvällar. Jag vet inte om det är något underbyggande masochistiskt behov att skämma ut sig för sina kamrater genom att slakta slagdänga efter slagdänga egentligen. Sedan är det väl lite granna av en nostaligtripp med, för jag menar, att gala scorpions gamla “Wind of change” tätt följd av Lionel Richies “Hello” ger ju en viss mängd gåshud. Kom igen nu. Våga göra bort er. Sjung lite för...

Taggar

Arkivet